Ni som känner oss vet att Blixa vid flera tillfällen har jagat bilar, och detta var den "värsta" biljakt hon gett sig ut på. Mamma öppnade ytterdörren och tog ett steg ut för att prata med oss på garageuppfasten. Blixa pressar sig förbi hennes ben och svisch! så är hon ute på vägen och springer fram och tillbaka efter bilar som passerar. Jag skrek som tokig, och tillsammans med Patrik sprang vi upp på vägen. Tack och lov är det här en sträcka med god sikt så de bilar som kom såg både oss och hunden och hade vett nog att sakta ner. Jag fick tag i Blixa och vi tog oss ifrån vägen.
En lång stund satt jag i diket (!) med henne i famnen och bara grät. Det var många tankar som hade farit igenom huvudet de korta sekunder som Blixa var borta. Kort sagt: den värsta upplevelsen jag haft som hundägare!
Varför tar jag upp det här just nu, just idag? Många är nog de lapphundsägare som genom mailinglistor och "ryktesvägen" hört om den vackra Lapphundshane som för bara några dagar sen omkom efter att ha gjort samma sak som Blixa. Jag insåg när jag läste om honom, vilken otrolig tur Blixa och jag hade den där gången, och några tårar föll precis.
Blixa på jullov. Foto: Andreas Bradley
/Hanna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar